Jag har väl aldrig känt mig så här frustrerad. Det känns som om jag springer snabbare än jag någonsin har gjort, men för varje steg jag tar så åker jag två steg bakåt. Jag ser hur avståndet mellan mig och alla jag känner blir större och större.

Jag har alltid kännt mig lycklig och inte riktigt kunnat förstå mina nära som lider av depression och mår dåligt... men jag börjar förstå. Missförstå inte, jag är inte deprimerad, inte alls. Jag kan med största säkerhet inte ens förstå hur det känns att vara deprimerad.

Men timmarna då jag känner mig tom och frustrerad blir fler och fler, och det är sällan jag känner mig sådär glad som jag brukar göra. Jag föredrar att vara ensam, istället för att umgås med kompisar. Men när jag sedan är ensam, så känns det tomt.

Det känns som när jag var i 14-15 års åldern då jag var gråtmild hela tiden, jag har nu precis som då svårt att hålla tårarna tillbaka. Det som gör mig frusterad är att jag inte ens vet vad jag är ledsen för, och vad som gör att jag känner såhär.

Jag vet att jag saknar min familj, men det är inte bara det.

Och sen kommer det dagar då jag känner mig sprudlande glad och det känns som om allt kommer att ordna sig. Det är ju så jag vill att det ska vara.

Jag önskar jag kunde stanna tiden, åka till min familjs gamla sommarstuga. Jag önskar mig att det är sommar där, och att jag är själv. Jag önskar att jag kan stanna där tills allt känns bra. Jag sover när jag vill, jag äter jordgubbar från jordgubbslandet med grädde och smält choklad, jag går ner till sjön och badar när jag vill och på kvällarna sitter jag ute på altanen med tända ljus och läser bra böcker och drömmer mig bort.

Kanske är det bara frånvaron av ljus och all snö och kyla som gör att jag känner såhär?