mini-me.

Jag tror att vi alla på något vis följer i våra föräldrars fotspår, medvetet eller ej. Eller är detta något som bara gäller min släkt?
Min farmor har tre barn, 2 pojkar och en flicka. Hon skilde sig från min farfar när barnen var tonåringar. Hon har haft en del män i sitt liv, men tillsist hittade hon sin själsfrände och nuvarande man, hon flyttade till honom och dem bor nu ett härligt, pensionerat liv tillsammans ute på landet. Detsamma gäller i mångt och mycket min faster, hon har precis som min farmor 3 barn, 2 pojkar och en flicka. Hon bor inte längre tillsammans med barnens far (barnen var tonåringar när dem skilde sig) och flyttade även hon ut på landet för kärlekens skull. Nu är hon ensamstående mor med sina tre barn, samtidigt som hon jobbar som sjuksköterska. Min fasters dotter, har precis tagit studenten från ett program som heter Räddningstjänst, om det blir en ambulansförare av min kusin har jag förstås ingen aning om.. men vore det inte lite roligt om min kusin, precis som sin mor skulle jobba inom vården?

Min mor är inne på sitt tredje jobb, och verkar stormtrivas. Hon jobbade först inom förskolan i flera år innan hon, i samma veva som jag och min syster kom till, bytte till hotell. Nu när jag och min syster börjar närma oss vuxen ålder båda två så bytte hon ännu en gång och jobbar nu på handikappsboende. Och vad mig anbelangar så tja, ni vet ju redan vad jag läser till. Just de, förskolelärare! Precis där min mor startade.

För min del gör det absolut ingenting om jag följer i någon av dessa kvinnors fotspår. Jag kan mycket stolt säga att alla mina äldre kvinnliga släktingar är starka, självständiga, drivande och oerhört inspirerande kvinnor.
Faktum är att min största förebild och idol är min egen mor.

Jag måste säga att jag har välsignats med en helt underbar familj, och en enastående fin släkt! :)

CIAO!